probert

Det är den fredagen den trettonde idag (igår nu) så jag passade på att teckna en hemförsäkring för den nya lägenheten. Vidskeplig? Inga konstigheter. Jag hade, ordentlig som jag är, letat upp det bästa alternativet genom massiva uträkningar på internet och jämfört olika försäkringsbolag. När jag sedan ringer det företag jag bestämt mig för att välja för att fråga om studentrabatt så visar det sig att den uträkning jag gjort dagen innan är sparad i deras arkiv och att jag egentligen bara behövde ge grönt ljus för att han skulle skicka en räkning till mig. Ganska skrämmade att mina person- och boendeuppgifter sparats i något slags vänterum på försäkringsbolaget. Har man en gång fått insyn i olika företags databaser tror jag att det är en väldigt skrämmande syn.

Gårdagen (dvs torsdagen) var fantastisk. Det gick tydligen bra med kunden. Inga klara besked och gröna ljus ännu, men ett positivt gensvar fick en gröngöling som mig att få fjärilar i magen. Sedan Café Opera med Moderådet och Rookies-projektet. Folk, öl och lite sporadisk afterskistämning. Och så klassen såklart. Den underbara klassen. I skrivande stund är det lördag. På måndag är det "vardag" igen, och det är inte fy skam!

Idag. Sista dagen på praktiken. Nu sitter jag och avrundar dagen med att prata lite kring ett projekt som jag hörde talas om för första gången för bara några timmar sedan. Jag dras in i det, för jag vill verkligen vara med i allt som jag hör folk snacka om i korridorerna. Vågar kanske inte riktigt ta för mig fullt ut ännu, med rädsla att låta som en översittare.

Dagens lärdom: Begreppet avstämning används enbart av trötta typer och innebär att mycket folk får lite gjort. Vid ett möte måste någon måste alltid leverera någonting. Därför ska man använda uttrycket "intern leverans".

Den här bloggen har en mycket oklar framtid. Ska jag fortsätta skriva eller är detta slutet på den tid av upplysning och insikt som nu rådit i två veckor? Den som överlever helgen får se.

Det är nog högst troligt att 9/10 som har skjorta och luvtröja ser ut som Father Ray Mukada från tvserien OZ. Det, tillsammans med en allmänn chock över Chris Browns beteende och Nate Doggs sjukhusvistelse, står för dagens personliga reflektioner från hörnbordet. Ibland (läs: under lunch) hinner man med annat än arbete.

Det verkar finnas någon slags regel som säger att alla Spotifys reklamdrops ska vara oerhört irriterande. Självklart, de är ju inte dumma. Ju fler människor (som jag) som stör sig på reklamen, desto fler köper sig ett reklamfritt konto och därmed finansieras hela rörelsen. Att göra business av irritation - jäklar vad det finns pengar att hämta där.

Idag har jag försökt sätta ihop en presentation som ska dras för kund imorgon. Det känns lite som att sitta med sitt barn på utvecklingssamtal när jag nu skickat iväg den för att bedömas av dem som faktiskt ska framföra den. Nu får man höra om barnet är sådär speciell, unik och duktig som man själv intalar sig. Och att inte närvara på morgondagens pitch känns lite som att missa barnets första steg. Ni förstår vinken, jag har fått en ohälsosam relation till min .ppt-fil helt enkelt.

Imorgon är det Berghs-fest på Café Opera. Det ska bli väldigt kul att få fira av "Rookies hjälper rookies"-projektet med en ordentlig fest, det är vi värda. Och att få träffa klassen är ju grädden på moset - när vi ändå talar om osunda relationer. Hur som helst, när eventet är över och morgonen efter dyker upp så är det väldigt nära slutet på praktiken. Det känns lite konstigt att man ska bege sig tillbaka till skolbänken, efter två veckor på arbetsplats. Nu vill jag ju jobba. Nu, äntligen, känner jag mig ju hemma på min plats, hittar och är någorlunda säker på uppgifterna.

Mycket svammel. Jag är sugen på en semla från Stinas. Det är inte bra att jag alltid kommer hem efter stängning. Jag måste skaffa mig en pusher.

Idag åt jag lunch med Karin och Erik från klassen, på en restaurang med mycket tveksamma influenser från alla sydeuropeiska länder som finns. Ackompanjerade av panflöjtsmusik, omringade av suspekt inredning åt vi lunch. Karin (eller Erik?) trodde sig höra att panflöjtslåtarna var covers på "moderna" låtar, vilket fick mina nackhår att resa på sig. Det skulle vara intressant att följa en sån artist. Hänga med honom i studion och kanske leva livet "on the road" tillsammans. Lunchen var en sån där upplevelse som jag tror att man åtnjuter bäst i Gamla Stan. Om någon skulle be mig att definiera back alley-loppmarknad från nedstängd grekisk turist-taverna så skulle jag beskriva den här restaurangen. Däremot har jag ingen anmärkning på "dagens pasta". Den kändes väldigt italiensk-grekisk-spansk-kroatisk. Och mitt underbara sällskap var kontinentala som få andra jag träffat i mina dar. När jag blundade och solen sken i mitt ansikte genom fönstret så var det som att befinna sig på en grek-semester. Det är så det måste kännas att bo i Skåne, de brukar ju beskriva sig själva som "nära kontinenten".

Jag fortsätter min turné i intellektuell kommunikationsupplysning med rapportering från min praktikplats. Jag blir bara smartare och smartare för varje dag som går, allt tack vare små lektionstillfällen på ca 10 minuter vardera per dag. Hur smart kommer jag vara i slutet av min praktik? Enbart Gudarna vet, men det lutar mot "väldigt smart".

Dagens lärdom: Dagens lärdom säger att man varken ska tänka outside eller inside of the box. Man ska skapa sig en egen box, en plattform som rymmer allt det man vill kommunicera.
Dagens andra lärdöm: Företag som vill aktivera sina kunder genom dialog måste se till att dialogen är berättigad. Innan man startar en dialog måste det finnas en monolog.

Jag gör premiär för bloggande direkt från praktikplats. Tidigare har jag inte haft tid att skriva direkt från skyttegravarna och har istället rapporterat från hemmet, men med en afterworköl i handen och en bra idé på god väg att utformas till någonting större så känner jag att det är dags. Det blir kort dock.

Dagens lärdom: Idag har jag lärt mig hur jag lägger upp en pitch för att få gå hem med kunden (och halva kungariket) i slutet av dagen. Det låter kanske som en simpel och grundläggande lärdom för vissa, men det är kanske just därför som det är så fruktansvärt viktigt att man lär sig det "på riktigt". En 4-stegsmodell som minimerar fallhöjd om din idé skulle bli ratad så att du kanske vinner kunden trots att du inte har en bra idé - enkelt och genialiskt. Precis som jag vill ha det.

Jag har fastnat lite i en uppgift. Det känns jobbigt eftersom jag verkligen vill nå en lösning men känner att det kanske skulle behövas lite bollning kring ämnet för att få igång tankeverksamheten. Eller bara fastslå vilken riktning vi ska ta så att man kan sätta igång. Och en lösning måste jag nå snart. Mitt arbete har hittills mest bestått av kartläggning, analys och bevakning så jag vill verkligen kunna presentera någonting konkret snart. Någonting att visa upp så att man inte framstår som fullkomligt inkompetent. Det här med att jobba själv är lite frustrerande men innebär samtidigt att man verkligen får/måste belysa ett problem från alla möjliga vinklar för att försöka nå en lösning. Och man kan minst sagt säga att jag är helt inne i världen som omger det här projektet nu. Det är ganska otroligt hur snabbt man blir insatt i ett ämne när man totalbevakar det i några dagar. Jag insåg ganska snabbt att jag vill fortsätta jobba med projektet även efter praktiktiden. Nu gäller det bara att se till att även min handledare vill det.

Igår fyllde Anna Ö år och jag svängde förbi Tranan på väg hem för att gratta och hälsa på mina klasskompisar. Vi är ju lite som en familj och redan igår började snacket om hur vi egentligen ska överleva efter examen när vi sprids med vinden till olika informationsavdelningar och byråer. En hel del praktiksnack blev det såklart också under den korta tiden jag var där. Det är ju vissa saker som inte riktigt kan beskrivas i bloggar som man passade på att fråga runt om och generellt sett verkar alla väldigt nöjda med sina dagar hittills. Och en hel del frågor om hur det egentligen är att sitta mittemot Hannes, vår ämnesansvarige som också jobbar på min praktikplats. "Hur är han i sin naturliga miljö"? Jag kanske ska starta en vlog eller ett webcam-flöde med en kamera och mikrofon riktat mot Hannes så kan ni följa hans dag?

Nu jäklar. Hämta hörlurar, något att dricka och så löser jag det här innan lunch. Men hjälp av Skip James.

Jag har märkt att en mindre positiv sak med att ha fria tyglar under praktiken är att jag också får mindre möjlighet att bolla mina idéer med någon. Vilket betyder att jag kan (och också har) spendera en förmiddag med att arbeta på en sak som jag sedan får göra om under eftermiddagen. Men det är ju därför jag är på praktik, för att lära mig. Man får bara hoppas att handledaren har samma syn på saken som jag har. Jag var lite nedslagen över att inte kunna lämna ett fläckfritt intryck ett tag, men det byttes snabbt ut när jag ringde/sms'ade med Karin från klassen och det kommit fram att vi ska få visa upp vår designer Fhonetics lite extra under eventet på Café Opera nästa vecka.
Fruktansvärt internt inlägg detta, vi fortsätter i samma anda!

Dagens insikt: En strategisk och kreativ hjärna är inte alltid en matematisk hjärna. Nu talar jag främst om mig själv eftersom jag är fruktansvärt dålig på matte och skamset fick be om hjälp både en och fler gånger under dagen. Idén och koceptet jag jobbar med är skitbra, men den här matten som står mellan mig och slutmålet känns jävligt diffus. Kanske är det så att Berghs borde samarbeta mer med Handels i framtida projekt?

Dagens lärdom: Jag har tidigare skrivit om Berghs hands-on sätt att utbilda sina elever. Jag tyckte personligen att det saknades lite i vår föreläsning om medieanalys och de verktyg man har tillgodo. idag, precis innan jag skulle gå, fick jag förfrågan om jag kunde hjälpa till med just en medieanalys. Jag såg chansen att få lära sig något nytt och tackade ja varpå Hannah väldigt pedagogiskt gick igenom några bra verktyg och deras användningssätt. Inte mer än 2 minuter och inte svårt alls - men nu kan jag det.

Apropå analys, jävlar vad kul det är! Jag måste ge Hannes ett tack för att ha väckt "varför"-tänket inom mig, för det är fruktansvärt kul när man börjar vrida och vända på argument och synvinklar och gå in på djupet varför saker och ting är på vissa sätt. Nu är jag helt slut. I natt tänker jag sova djupt.

Min arbetsplats befinner sig i ett hörn av kontorslandskapet, på en plats som nog egentligen inte är avsedd för kontorsarbete. Jag är den enda på hela byrån som jobbar uteslutande aktivt med just det här specifika projektet. Jag har med andra ord ingen annan att prata med från min hörnplats och ingen vet egentligen vem jag är eftersom jag mest sitter där i mitt hörn och tänker för mig själv. Det är kul att iaktta folk från håll. Folk som inte riktigt märker att en praktikant från Berghs infiltrerat dem och sitter gömd bakom bokhyllan och hör allt de säger. Så nära en arbetsplats verklighet man bara kan komma. Sen är det någon som ser mig i ögonvrån, hajar till och liksom trevande kommer fram och inleder med "jobbar du här" eller mer populära "dig har jag inte hälsat på". Folk är väldigt trevliga här. Idag fick vi nybakade bullar och äppelkaka. Jag ser på Twitterflöden att mina kursare funderar över livet efter Berghs. Jag vill börja jobba på Prime, helt klart. Jag kanske ska ta med mig en madrass till arbetshörnan imorgon och förklara att jag flyttat in?

Dagens insikt: Bra handledning behöver inte ta mycket tid.
Idag pratade jag med min handledare första gången runt 16.30. Och utifrån vad jag kunde se så skedde ingen kontroll av mitt tidigare arbete under vårat samtal. Hur jag ska tolka detta är jag osäker på. Tills vidare väljer jag att vara optimistisk och tro att han känner lite tillit till mig. Vårat samtal bestod av ungefär tre minuters prat och visning av två casefilmer och med den informationen har jag nu underlag för mitt kommande arbete. Inga krusiduller, bara karuseller.

Jag vaknade flera gånger under natten, kastade ett öga på väckarklockan och missuppfattade siffrorna. Blev klarvaken för en sekund, insåg mitt misstag och förbannade min hjärna för att sen somna om. Vaknade upp ett litet tag senare och frågade mig själv om jag precis hört väckarklockan. Nej. Såklart inte. Så höll det på ett litet tag tills det att jag faktiskt väcktes av P3 till slut. Upp ur sängen, mer vaken än någonsin förut. Ni kanske tror att jag återberättar en julaftonsmorgon som ivrig sjuåring. Nästintill. Idag hade jag min första dag på praktikplatsen som är en av Sveriges största och mest framgångsrika PR-byråer och det var med iver, nervositet och höga förväntningar som jag traskade hemifrån i morse.

Jag gillar min plats kring det runda bordet där jag ska sitta i två veckor. Känns lite symboliskt på sätt och vis eftersom den enda jag delar plats med är en annan kille vid namn Simon som inte heller jobbar där på fast tjänst om jag förstått det rätt. Eller så kommer han och går som han vill av andra anledningar. Simon är tre år yngre än mig (dvs född 1989) och en av dem jag ska jobba tillsammans med i det projekt som jag är lycklig nog att få tillföra lite tankar kring. Jag tänker inte skriva vilken kunden är, men idag har mina arbetsuppgifter i grund och botten varit att göra research och skriva utifrån den. Ganska grundläggande tänker ni. En av de mest inspirerande dagarna på länge säger jag. Man kan säga vad man vill om Berghs hands-on utlärning (den är fantastisk!) men att sitta på en byrå och insupa intensiteten och atmosfären är någonting helt annat. Trots att jag mestadels satt tyst i min hörna och skötte mitt så är det otroligt hur mycket man lär sig av att bara iaktta och observera. Mest glad är jag över den grupp människor jag arbetar med och har i min omgivning. Nu gäller det bara att visa vad man går för.

Dagens insikt/fundering: Jag hörde detta under dagen. Jag ifrågasatte det inte, men ni får hemskt gärna göra det ifall ni vill så kan vi diskutera kring det. Det jag hörde var: "När medier rapporterar om självmord så ökar självmordsstatistiken. Efter ökningen så sjunker inte statistiken helt tillbaka till ursprungsvärdet." Det vill säga; ju mer som skrivs om självmord, desto fler folk tar livet av sig. Skrämmande. Kan det stämma och vad innebär det isåfall för medier där ämnet självmord en gång i tiden var tabu?

Känner ni till Moores lag? Kortfattat skulle man kunna säga att Intels grundare Gordon Moore menar att transistorerna i ett chip fördubblas med 24 månaders mellanrum. Så var det i alla fall i början, sedan började man prata mikroprocessorkraft och ännu senare menade man beräkningskraften. Oavsett vad man väljer att kalla det så handlar det i slutändan om en dubblering av styrka. Denna tes, eller uträkning om man så vill, har visat sig vara korrekt sedan 1965. Datorindustrin lever efter den, och förnyar sin produktkatalog när datorns CPU blivit föråldrad enligt Moores lag. Spelindustrin lever efter den för att kunna anpassa sina spel efter den teknik som kommer finnas tillgänglig när man avser ha sitt släppdatum. Hela tiden når vi nya rekord i arbetsförmåga och effektivitet.

Som kommunikatör är detta självfallet otroligt intressant eftersom jag anser att vi kan se liknande utvecklingar i kanalval och medier. Hur lång livslängd har egentligen våra medier? Våra kanaler? Hur länge kan vi förlita oss på talesmän innan de börjar kännas gammalmodiga och passé? Och framförallt; hur ser vi till att övergången mellan det som varit och det som ska bli sker smidigt och smärtfritt? Kan ett företag hålla sig flytande om det inte är tekniskt uppdaterat? Kan man hålla sig i framkant utan att vara en pionjär i nytänkande, ännu mer i dag än tidigare där konsumenten blir allt mer kritisk och krävande? Jag vet inte, men jag har för avsikt att ta reda på det, eller i alla fall forska runt i det. Vad tycker ni?

Som jag ser det har vi två möjliga framtidsscenarion som jag valt att beteckna med filmnamn; Terminator 2 och Wall-E. Antingen går världen under eller så blir vi förslappade (läs för bekväma). Personligen har jag alltid funnit post-apokalyptiska filmer mest intressanta.

Jag tror mig känna början av en förkylning krypandes i halsen. Med inga andra alternativ tillgängliga så spenderar jag därför lördagen till sängs med en kopp té vid min sida och Spotify (som fortfarande tydligen har en låt eller två i arkivet) på hörbart avstånd. Och Spotify, tjänsten som jag egentligen avskyr men likväl använder på datorer utan ett anständigt iTunes-bibliotek, har ju alla åsikter om. En tjänst som, med rätt avtal och bra utformning, är genialisk, men som i kölvattnet av nedladdningsdiskussioner och torrents, inte känns särskilt genomarbetad trots allt när det visar sig att man lagt upp låtar utan godkännande från artisterna.

Diskussionen kring skivbolagens (ickeberättigade?) existens i dagens medielandskap är väldigt intressant, men har avhandlats så många gånger tidigare. Det vi kan enas om är den pinsamhet som infinner sig när skivbolagen gång på gång försöker motarbeta den nya tekniken och sätta hinder som folk enbart väljer att springa förbi. För så är det. Oavsett hur många skydd och liknande man försöker trycka in på en cd så finns det alltid någon tonåring vid en dator som knäcker hela systemet på en lunchrast och vips så var verket uppe på nätet. Skivbolagens motvilja att anpassa sig till nya tider har gjort att de känns överflödiga och irrelevanta.

Sedan har vi såklart hela diskussionen kring hurvida det är försvarbart att folk laddar ner saker och ting utan att betala för sig. Det är såklart helt fel på alla sätt och vis och inte alls ok. Men första gången jag hörde talas om en tjänst där skivbolagen skulle gå samman och erbjuda sin skivsamling gratis i utbyte mot kortare reklampauser genom streamning var innan iTunes lanserade sin Music Store och digital skivförsäljning visade sig fungera alldeles utmärkt. Ännu en gång visar det sig att det i många fall handlar om lättillgänglighet och folk lathet. Och att vara snabbt ute innan man blir omkörd i 190 av konkurrenterna. Hur kan man tro att utvecklingen ska stå still och anpassa sig efter sin egen affärsidé? Det är egentligen det jag förvånas över mest. Apple står på prispallen och skivbolagen gråter blod. Sedan kan vi ju också passa på att hylla Apples tänk kring möjligheterna att kolla på/hyra/ladda ner film via deras Music Store. Genialiskt. Ge mig nu bara ett fungerande Spotify för film och jag är såld.

Det jag egentligen ville göra, innan jag började hamra loss på tangenterna, var att dela med mig av en Spotify-musiklista. Klicka här så bör den dyka upp hos er. En härlig blandning låtar från artister som Skip James, Muddy Waters, Sly & The Family Stone, The Coasters, Curtis Mayfield, Rosinha De Valencia, The Delfonics, Bill Withers och Otis Redding med flera.

Än en gång. Jag bara snackar och jag vill hemskt gärna att ni snackar med mig. Är jag helt fel ute här? Den första som ger svar på tal får en Spotify-inbjudan!

Minns ni hur det var när 3G-nätet först började byggas ut? Folk vägrade ha antennerna på sina hus, rädda för strålningen, och samma kritik riktades mot telefonerna med dubbla kameror där man diskuterade mängden strålning som ägaren utsattes för dagligen. Förut kunde man slå upp en dagstidning och se listor över vilka telefonmodeller som gav ifrån sig mest strålning och därmed kunde vara skadliga. Är det bara jag, eller pratar vi inte lika ofta om detta i dagsläget, trots att vår teknik blivit allt mer avancerad? Trådlöst internet är vardagsmat. Folk pratar om 4G-nätet som kommer få 3G att se ut som en lådbil bredvid en Formel 1-racer. Har samma utveckling skett i våra bärbara apparater? Har debatten försvunnit eftersom allt nu är säkert, eller för att vi helt enkelt blivit för bekväma i vår tillgänglighet och räds att den kommer försvinna ifall vi blir kritiska? Kommer internet-generationen växa upp med en mängd nya sjukdomar pga hotspots och wi-fi? Kommer vi se tillbaka på 2000-talet som en tid då vi i jakten på att hela tiden veta det senaste, glömde bort att ställa frågor om hur vi faktiskt får informationen?

Jag är inte emot utveckling på något sätt. Absolut inte.Jag är själv en slav under såväl bärbara datorer som smarta telefoner och alla typer av medier och program som kommer med dem. Jag twittrar, facebookar och skriver uppenbarligen blogginlägg och jag blir galen om det visar sig att jag inte har 3G täckning för då kan jag inte kolla mailen genom telefonen. Trots att jag kollade den för fyra minuter sedan. Det är just därför jag blir så skrämd av tanken att jag aldrig någonsin stannat upp och tänkt efter hur bra/dåligt det skulle kunna tänkas vara för min hälsa. Min pappa talar så mycket i telefon att han nu får huvudvärk om han inte använder en handsfree. Någon har någonstans läst att det är skadligt att ha sin bärbara dator i knät eftersom det kan påverka fortplantningsorganen negativt. Ändå skriver jag det här inlägget med datorn i knät, på mitt trådlösa nätverk.

Kommer år 2009 bli året då konsumenten blir anti-kommunikativ? Kommer exhibitionistandan med Facebook-status och Twitter-flöden att resultera i en växande grupp introverta människor som inte vill vara kontaktbara? Kommer vi efter mycket funderingar inse att det kanske finns en nackdel med att alltid vara nåbar och att den där sökningen på Google avslöjade lite för mycket om privatlivet? Det vore ju lite lustigt om vi med all denna teknik, gräver oss in så mycket i våra sociala medier på nätet att vi fastnar framför datorskärmarna och förlorar det personliga mötet. Allt medan en annan gruppering människor springer runt med aluminiumfolie på huvudet, rädda för att få hjärnorna avscannade.

Nog med dravvel, jag vill egentligen bara väcka en diskussion. Vad tror ni? Vad kommer att hända? Kommer bekvämligheten att segra?

Förresten. Glöm inte att ni kan prenumerera på mina inlägg genom rss-flöde. I länklistan till höger hittar ni också en infosida från Berghs och mitt Twitterkonto. Kolla in det!

Robert heter jag. Jag studerar Strategisk Kommunikation & PR på en skola som heter Berghs School of Communication som ligger i Stockholm. Därav namnet PRobert. Jag hoppas verkligen att ni förstår er på namnet, för det är ett simpelt poäng jag försöker plocka. Det bor en liten göteborgare inom mig som är fruktansvärt stolt över denna smaskiga ordvits. Det finns en annan del av mig som skäms öronen av sig och vill radera hela bloggen och skapa ett nytt konto. Tur att man inte blev copywriter.

Nåväl. Jag har tillsammans med mina kursare blivit tillsagd att rapportera från min praktikplats i bloggformat. Sociala medier and all that good stuff. Det kommer vara ett ständigt hemlighetsmakeri kring min (korta) praktik eftersom man såklart inte får slänga ut vad som helst såhär på internet. Men frukta inte! Jag tänkte dela med mig av lite insikter, åsikter och lärdomar sådär mot slutet av dagen eller i form av något mikrobloggsinlägg på lunchen. Det kommer säkerligen bli en hel del bransch-mumbojumbo och skoltjat, men det kommer bli kul hörrni. Jag lovar.

Multitasking sägs ju vara det som min generation är baddare på så man får väl sätta sina talanger på prov. Nu ska jag göra alla dagens sysslor samtidigt eftersom jag, mer eller mindre, bara slappat och tagit det okristligt lugnt hela dagen. Om mediedygnet hos oss unga idag är 30 timmar, gissa då hur det känns att ha två dagars ledighet?